PGC Generation 6 - Del 15 [Special]
Hur ska det gå för Farrow egentligen? I den här delen (som är suuuuperlång!) kommer jag att skriva ur Farrows perspektiv ännu en gång. Sedan dröjer det nog ett tag innan jag återkommer till det perspektivet, det har dock varit superkul att se att ni är så många som uppskattar det!
Jag var så lycklig över att ha tagit mig igenom större delen av min graviditet. Illamåendet hade hållt i sig så himla länge att jag knappt mindes hur det var att inte må illa. Jag hade fortsatt att träffa Everett under hela graviditeten och han hade enbart blivit glad när jag hade berättat om det. Eftersom jag ibland inte tänker så berättade jag aldrig att det kanske kunde vara Nathan som var pappan och det gnagde i mig hela tiden.
Ruby hade gett mig ett presentkort på massage inne i stan eftersom jag var så spänd just nu. Jag såg verkligen fram emot att få njuta av någon timmes total avslappning.
När jag kom ut därifrån så stötte jag på min halvbror Salvatore, vi har egentligen inte någon vidare kontakt. Vi har samma pappa och ingen av oss har en vidare bra relation med honom. När vi stöter på varandra på stan så hälsar vi dock såklart och byter några ord. Han berättade att han och hans fru också väntade tillökning och jag gratulerade dem.
När jag vaggade runt inne i stan så hamnade jag i parken och jag insåg helt för mig själv att jag måste verkligen berätta för Everett om läget med barnet och allt drama kring det. Det var verkligen något som hela tiden skavde i bakhuvudet och jag kunde bara inte släppa det. Samtidigt var jag livrädd för att Nathan faktiskt skulle vara pappa till barnet eftersom jag då skulle vara kopplad till honom för resten av mitt liv, något jag verkligen inte alls hade lust med.
Signalerna gick fram. En signal. Två signaler. Han var alltid så långsam med att svara i telefon.
- Hej älskling, svarade han äntligen.
- Hej! Du, jag är i parken och det är så härligt här, kan du inte komma hit? sa jag så himla fort att jag knappt uppfattade själv vad jag sa.
Everett skrattade högt och länge och sedan sa han:
- Jo, jag kommer, ses där!
När han kom så omfamnade han mig och jag blev fortfarande lika knäsvag av att se in i hans ögon. Min Everett. Jag älskade honom mer än jag visste var möjligt att älska någon annan. Han var verkligen den bästa jag träffat.
- Du, jag har tänkt på en sak.. började jag lite avvaktade. Everett bara tittade på mig som om han väntade på att jag skulle fortsätta så jag tänkte att det är väl lika bra att jag fortsätter direkt.
- Jo, jag var ju i ett förhållande när vi träffades, minns du?
- Jo, jag minns, svarade Everett.
- Ja, och ni bytte ju mer eller mindre av varandra.
- Mmm svarade han. Jag märkte att Everett började bli lite irriterad så jag tänkte att det var bäst att kom till sak.
- Jag är livrädd för att du inte ska vara pappa till vårt barn Everett, sa jag och tittade sedan bort för att jag kände att jag inte kunde möta hans blick just i den ögonblicket.
- Farrow.. började han och jag hörde på hans röst att han var hur lugn som helst.
Jag tittade på honom och där satt han med en tår i ögat. Jag förstod verkligen ingenting. Var han ledsen?
- Du sa vårt barn, Farrow. Det spelar ingen roll om jag inte är den biologiske pappan för det är ändå vårt barn. Det sa du ju själv, svarade han sen och jag kände hur lättnaden bara sköljde över mig.
- Har du pratat med ditt ex om barnet? frågade han sen. Jag blev lite paff men svarade honom direkt:
- Ja, jag har pratat med honom. Han vill vara en del av barnets liv om det är hans, svarade jag.
- Men då tycker jag att vi gör ett test när barnet är fött och så tar vi det därifrån. Hur det än blir så finns jag där, Farrow. Jag ser fram emot att dela mitt liv med dig och våra barn. Allihop. Jag rös när han sa våra barn. Det skulle bli bra alltihop och jag kunde inte riktigt förstå varför jag hade varit så osäker.
Samma kväll kände jag barnet sparka för första gången. Jag lät Everett känna och han blev helt till sig. Han tittade mig rakt in i ögonen och berättade hur mycket han älskade mig. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag kysste honom istället.
Resten av graviditeten ägnade jag åt att förbereda mig för mitt nya liv. Jag fick, på doktorns inrådan, inte rida längre så jag kunde inte träna mina hästar utan jag spenderade den mesta tiden med att läsa böcker och äta bra mat. Jag var förväntansfull över mitt nya liv men samtidigt livrädd över hur jag skulle hantera det. Jag såg hur min syster och hennes man hanterade sina två barn som om de aldrig hade gjort något annat och funderade på om det skulle komma lika naturligt för mig.
Så, en tidig vårmorgon, satte värkarna igång. Jag skickade sms till både Nathan och Everett och berättade att det var på gång och sedan ringde jag en taxi.
Det var en oerhört vacker morgon och fåglarna kvittrade när jag vaggade in på sjukhuset. Jag var skräckslagen och hoppas att Everett skulle komma så fort som möjligt. Jag hade fått ett sms ifrån Nathan där han skrev att han inte tänkte komma till sjukhuset förrän det var klart. Vi hade alla bestämt att faderskapstestet skulle göras så fort barnet var fött.
Everett kom bara några minuter efter mig till sjukhuset och lämnade in min sida förrän barnet var fött. Det var så magiskt när han föddes, känslorna som sköljde över mig gick inte att beskriva. Nathan kom in och lämnade DNA och vi fick ganska snart veta att det var Everett som var pappa till barnet. Jag blev utom mig av lycka. Det hade förstås inte varit en katastof om det hade varit Nathan men jag ville så gärna att det skulle vara Everett. Han var ett bevis starten av vår kärlekshistoria.
Vi valde att döpa honom Cody och han föddes med egenskaperna Slabbig och Geni. Jag ser så himla mycket fram emot att se honom växa upp.
Everett följde med mig hem med Cody efter att jag fått lämnat sjukhuset. Vi kunde inte slita blicken ifrån honom. Samtidigt så hade vi Troy att tänka på och ingen av oss ville att han skulle känna sig bortglömd eller utanför så vi bestämde oss för att introducera Cody långsamt. Därför sov inte Everett hos oss.
De första månaderna med ett spädbarn var så himla mycket mer ansträngade än jag någonsin kunde tänka mig. Vi levde i en bubbla, Cody och jag, och jag tänkte inte på någon annan. Hästarna var de som fick ta mest stryk av Codys ankomst. De blev inte alls tränade på det sättet jag önskade att jag hade tid med.
Några månader efter Codys födelse så fyllde min älskade systerdotter Agnes år. Vi hade ett speciellt band, Agnes och jag, jag vet inte riktigt varför eller hur det kom sig men vi trivdes så bra i varandras sällskap. För varje dag som går så blir hon mer och mer en avbild av min syster Ruby. Hon har samma rosa hår som jag och Ruby har och samma isblå ögon som Ruby.
En kväll så märkte jag av att Venus betedde sig konstigt. Hon var inte alls sitt vanliga lugna jag utan hon vankade av och an och verkade inte kunna komma till ro. Jag var ute flera vändor för att försöka lugna ner henne men ingenting hjälpte och jag kände mig orolig och rådvill.
Så, på natten så hörde jag hur Venus skrek utanför huset. Det var dags för henne att lämna oss. Det gjorde så ont i mig, jag mindes när India hade tagit med mig och Ruby och köpt Venus när jag var barn. Nu var vår tid tillsammans slut. Jag var utom mig av sorg och kunde inte annat än skrika. Det var fruktansvärt allting.
Den natten kunde inte Charlie sova så han fick sova nere hos mig. Ska jag vara ärlig så kan jag nog ha behövt hans sällskap mer än vad han behövde ha mitt. Vi sov iallafall tryggt i varandras sällskap den natten.
Everett var över i princip varje dag men sällan långa stunder och trots att Cody snart var ett halvår så hade vi inte fått in några vettiga rutiner. Jag började tröttna och en dag så sa jag uppgivet:
- Jag är så trött på det här flängandet, jag önskar att du var här hela tiden.
Everett fortsatte titta ner i sin mat och utan att titta upp svarade han:
- Men då får väl jag och Troy flytta hit då.
- Det är så trist att du alltid måste åk.. vänta va? sa jag till svar
- Ja, det är väl hög tid att vi flyttar ihop, tycker du inte? sa Everett och jag såg hur han log sitt snea leénde även om han inte tittade upp.
- Jo, det tycker jag.
Några veckor senare flyttade Everett och Troy in.
Jag visste sedan innan att Everett skulle vara en fantastisk pappa till Cody. Jag hade ju sett hur han var mot Troy men jag kunde ändå inte riktigt hantera hur mycket han brydde sig om Cody. Han gosade, matade, bytte blöjor och alltid med ett leénde på läpparna. Jag var ju själv inte uppväxt med någon närvarande pappa så jag var rädd att mitt barn skulle uppleva samma sak men Everett delade inga av min pappas dåliga egenskaper.
En fredagkväll när vi hade beställt hem pizza så stod jag i köket och förundrades över hur mycket mitt liv hade ändrats på bara några år. När jag och Ruby hade flyttat in i huset så hade det varit vi och hästarna, sen hade Adan flyttat in och nu var vi helt plötsligt ett litet kollektiv med fyra vuxna och fyra barn. Det hade gått så himla fort och jag började inse att dagen när jag och min syster inte längre skulle bo ihop närmade sig med stormsteg.
Det bästa med att Troy och Everett hade flyttat in var att jag hade hela min familj på samma ställe. Det kändes tryggt att somna tätt intill mannen jag älskade varje natt och veta att våra barn fanns i tryggt förvar bara några meter ifrån oss.
En morgon så vaknade jag av extremt illamående. Jag fick slänga mig ur sängen och springa till toan för att inte spy ner hela vårt sovrum.
Jag och Everett hade pratat om att vi ville ha barn tätt och jag anade att det var ännu en graviditet som var på igång. Jag tänkte att jag väntar med att ta ett test tills jag hade kunnat prata med Everett. Cody var inte ens ett år och vi hade kanske inte tänkt att vi skulle ha barn så tätt men om det var en graviditet så var barnet mer än välkommet.
Så fort jag hörde att Everett hade vaknat så gick jag ut till honom och berättade.
- Everett, jag tror att jag är gravid, sa jag
- Va? Redan? Oj, det gick fort sa han
Vi bestämde oss för att gå och göra testet på en gång.
Det tog inte en lång stund för testet att visa positivt. Vi skulle ha barn igen och Cody och Troy skulle få ett nytt syskon.
- Vi måste vara de mest fertila människorna på den här sidan havet, skrattade Everett när han såg det tydliga tecknet på graviditetstestet.
Vi kunde inte hålla oss utan skrattade bara rätt ut. Vi var så lyckliga över att vi ännu en gång skulle få en liten bebis.Jag kysste min man därinne. Jag var återigen så tacksam över att jag hade en man som var så inriktad på familj. Med Everett skulle jag kunna skaffa 10 ungar om så krävdes.
Lagom till sommaren så var det min och Rubys födelsedag! Vi hade dukat upp i hästhagen med allt man behövde för ett party utomhus. Vi hade bjudit in släkt och vänner och vi såg båda två fram emot att få fira vår födelsedag tillsammans med människor vi älskade.
Vår älskade lille Cody hade på vårkanten fyllt ett år och mitt första år som mamma hade nog varit det mest innehållsrika året i mitt liv hittills. Jag älskade den lille pojken men än ord kunde beskriva och han var även så älskad av sin storebror, pappa, kusiner och släkt och vänner.
Båda våra mammor kom på festen och jag kunde inte annat än le när jag såg Adan svänga loss med min mamma på dansgolvet vi byggt upp i hagen. Mamma tackade minsanna aldrig nej till en dans. Min fina mamma.
Everett skötte grillen och Ruby såg till så att både Agnes och Cody fick vara med ute fast i lekhagen så att vi hade lite koll på var de befann sig. Jag blev lite överväldigad över hur mycket människor jag hade runt omkring mig som jag verkligen älskade med hela mitt hjärta.
Vi växte båda upp till vuxna med allt vad det innebär. Ingen av oss fick en medelålderskris. Jag kände mig bara lycklig inifrån och ut. Jag var omringad av människor jag älskar och jag kände mig så välsignad med mitt liv. Det fanns inga bekymmer så långt ögat nådde.
Det var lite roligt också att när jag var gravid med Cody så hade vår kusin Zoé också varit gravid och nu när jag var gravid igen så skulle vår andra kusin Totte och hans fru ha barn igen. Tina var verkligen höggravid på festen och jag var så tacksam för att hon hade kommit ändå. Bara några dagar efter vår fest så fick deras son Christian en lillebror som de döpte till Cory. Vi skrattade lite när vi fick reda på namnet, nu hade vi både en Cory och en Cody i vår gemensamma barnaskara.
Självklart var mamma kvar längst av alla gäster.
- Mamma, du behöver inte plocka undan, sa jag till henne.
- Men det är klart jag hjälper till hjärtat, svarade hon.
Jag insåg att det bästa var att låta henne hållas. Jag beundrade min mamma så himla mycket. Hon hade gått igenom mer än de flesta under sitt liv. Nu var hon en erkänd konstnär som bodde med sin fru i ett fint hus med egen ateljé och hon hade fyra fantastiska barnbarn. Jag hade blivit så rörd när Troy hade frågat henne vad han skulle kalla henne. "Vad vill du kalla mig?" hade hon sagt då varpå Troy hade sagt att eftersom hans lillebror kallade henne mormor så ville han också göra det. "Ja, men då är jag mormor från och med nu" hade hon sagt och sedan var det inget mer med det. Älskade mamma.
En dag i slutet på graviditeten så pratade jag och Everett om framtiden.
- Jag har helt tappat sugen för hästarna, sa jag
- Men, kan du inte göra någonting annat då?
- Jo, men jag är så himla nära toppen på karriären, jag vill avsluta det innan jag säljer Capri.
Everett tittade på mig länge innan han sa:
- Gör vad som känns rätt själv, jag vet att hästsporten betyder mycket för dig.
- Jag älskar dig, sa jag
- Jag älskar dig också Farrow, svarade han.
Vi låg där ett tag utan att säga så mycket. Jag såg att han funderade på något.
- Vad tänker du på? frågade jag
- Att vi inte kommer få plats här när barnet kommer, svarade han lite bekymrat.
- Det är kanske dags att jag och Ruby lever på skilda håll, sa jag då.
- Jag skulle gärna flytta närmre stan men jag vet att det innebär problem för dig med ditt jobb, svarade Everett.
- Vi kan väl börja leta lite smått, vi behöver inte ha bråttom, sa jag.
De nästkommande veckorna blev Cody sjuk och jag kände mig så hjälplös när han tittade på mig med sin stora blåa ögon och jag verkligen kunde se hur han inte ens orkade le mot mig. Efter ett besök hos läkaren och lite medicinering så blev han sakta bättre. Det var en fruktansvärd känsla att inte kunna hjälpa sitt barn.
- Du, det är visning på två hus imorgon som skulle passa oss, sa Everett
- Mm, det blir bra, sa jag samtidigt som jag halvt var i dvala.
Dagen därpå lämnade vi barnen hemma och åkte på husvisning. Det första huset kan ha varit det finaste huset jag någonsin sett och med en helt fantastisk utsikt över havet. Tyvärr så var det alldeles för litet med bara två sovrum, vi behövde några fler med vår växande familj.
Det andra huset vi var och kollade på låg mitt i samhället, bredvid skolan och med massor av grönområde runt omkring. Det var stort och rymligt och både jag och Everett älskade det.
- Skulle du vilja bo här, frågade jag honom samtidigt som vi gick genom rummen i huset
- Ja, det här känns rätt Farrow, sa han och jag såg på hans ögon att han älskade huset.
Jag skulle inte kunna ha Capri om vi flyttade hit. Samtidigt så hade Adan och Ruby köpt loss huset och sagt att de gärna behåller Capri om vi flyttar vilket kändes så skönt för då skulle jag inte behöva sälja henne.
Jag skulle inte kunna ha Capri om vi flyttade hit. Samtidigt så hade Adan och Ruby köpt loss huset och sagt att de gärna behåller Capri om vi flyttar vilket kändes så skönt för då skulle jag inte behöva sälja henne.
Några timmar efter visningen på det andra huset så var skylten borta. Papprena var påskrivna.
- Vårt alldeles egna hus, sa jag och la huvudet på Everetts axel.
Det skulle dröja några månader innan vi skulle få flytta in men det gjorde ingenting. Vi hade hittat vårt nya hem.
Några timmar senare, samma dag, så gick jag en sväng på stan när jag började få värkar. Everett hade åkt till jobbet och jag fick skicka ett sms och be honom komma till sjukhuset.
Lagom till solen gick upp så lämnade jag sjukhuset. Nu var jag helt plötsligt tvåbarnsmamma med ett bonusbarn. Tre barn. Det hade gått fort. Det slog mig när jag lämnade sjukhuset att mitt liv hade gått i 200 km/h de senaste två åren. Från att jag träffade Everett så hade livet varit en virvelvind. Jag ångrade ingenting men det hade gått så himla fort. Från att leva i ett olyckligt förhållande, till att bli himlastormande förälskad, bli gravid, inte veta vem pappan var till att nu leva med mannen i mitt liv, precis ha köpt vårt drömhus och lämna sjukhuset med vårt andra gemensamma barn. Älskade fina Penny, född med egenskaperna Virtuos och Tankspridd.
Och här är hela min fantastiska brokiga familj. Min älskade syster Ruby, som älskar sitt jobb som läkare minst lika mycket som hon älskar sitt jobb som mamma, min bonusson Troy som är en smart liten kille som precis har börjat kalla mig för "mamma". Mitt hjärta smälte första gången det hände! Min älskade systerson Charlie som är den snällaste lilla killen jag träffat, han är så omtänksam och bryr sig om alla i sin närhet. Min stora kärlek i livet Everett som dök upp när jag behövde honom som mest och som står fast vid mig i vått och torrt, han är det bästa som hänt mig. Min lilla kärlek Cody som precis börjat visa sin personlighet och som jag ser så himla mycket fram emot att följa genom livet. Min svåger Adan som visar sån kärlek inte bara för sina egna barn utan även för mina. Han lagar dessutom den godaste viltgrytan i stan! Och sen lilla Agnes, en bestämd liten tjej som jag med spänning kommer se på när hon tar över världen. Penny har blivit sin storebrors skyddsling, han vakar över henne i vått och torrt och jag älskar att se dem ihop.
Kommentarer
Mikka den 2016-03-26 16:46:36
Återigen, mycket bra skrivet :) Tycker dock det är lite "synd" att inte Nathan blev pappan, haha, alltså ur en dramatisk storysynpunkt hade det blivit väldigt intressant att se hur det hade fungerat för Farrow, hennes relationer och hennes liv!
Svar:
taaack! <3 Ja, haha jag kan förstå det. Jag hade tänkt ut långt innan att det skulle bli på det här sättet, gillade aldrig Nathan. :)
simsdeluxe.se
Lilly den 2016-03-26 17:52:12
Vilken bra del :) Jättekul att se ett så långt inlägg med!
Svar:
Tack!
simsdeluxe.se
Matilda den 2016-03-26 19:38:58
Glad påsk Sara! Hoppas du får en bra påskhelg. ☺🐰🐣
Svar:
Tack detsamma!! :)
simsdeluxe.se
Sofie den 2016-03-26 20:06:04
Väldigt bra skrivet, och en extra lång del, på min födelsedag dessutom! Ser gärna mer av det här! :)
Svar:
Grattis på födelsedagen! <3
simsdeluxe.se
Ellie den 2016-03-26 20:38:36
Du skriver så grymt bra!☺😘👌👍
Svar:
Taaaack! <3
simsdeluxe.se
Erika den 2016-03-26 22:46:50
Gillar verkligen det här sättet att skriva, otroligt inspirerande. Funderar faktiskt på att börja skriva min Sophia's historia ur hennes eget perspektiv när min Troye tagit examen och så. :)
Svar:
Tusen tack fina du! Vad glad jag blir :') ❤️
simsdeluxe.se
Heeej den 2016-03-26 22:55:44
Superduperbra inlägg, du är så bra på att skriva!❤️
Svar:
Tack vad glad jag blir! <3
simsdeluxe.se
Lillasimsälskaren den 2016-03-27 11:57:43
NIIIEE SÅ FINA DEM ÄR ALLIHOPPA SAMLADE<33
Svar:
<3<3<3<3<3
simsdeluxe.se
Elin den 2016-03-27 16:37:28
Jag blir så himla inspirerad av att läsa dina PGC-inlägg att jag bara vill starta spelet på en gång och fortsätta på mina egna historier! :) Gillar den samlade familjebilden också, den påminner en hel del om den du la upp på alla när Feline var ett barn.
Svar:
Vad glad jag blir! Det är ju den bästa feedback man kan få! Ja, jag försöker samla lite familjebilder och ville ta en bild innan Farrow och Everett flyttar. :))
simsdeluxe.se
Jehn den 2016-03-27 18:05:51
Spännande, inspirerande och mycket bra skrivet!!! :)
Svar:
Tusen tack fina du! <3
simsdeluxe.se
Sofie den 2016-03-27 18:45:47
Så otroligt glad och älskar att det blev en så lång del! 😍
Svar:
Vad roligt att du gillade det! <3
simsdeluxe.se
Anonym den 2016-03-27 22:10:06
Hej jätte bra skrivet. Men nu har jag två frågor.
1. Vart har du hittat Farrows hår?
2. Vart har du hittat Everett hår?
Anonym den 2016-03-28 11:26:44
Det här var jättekul att läsa!
Svar:
Glad att du gillade det!
simsdeluxe.se
Anonym den 2016-03-31 16:31:40
Haha tänkte du på att alla Farrows barn +Troy slutar på Y?
Svar:
haha, ja det är inte en slump. ;)
simsdeluxe.se
Kajsa den 2016-04-01 17:56:11
Jätte bra skrivet! Vart har du laddat ner Farrows hår föresten?
Clara den 2016-04-01 18:32:02
Ahhhh så bra inlägg och så roligt att läsa! man får verkligen mer känsla för det hela när man får läsa det ur det här perspektivet! Toppenbra!
Svar:
Tusen tack! <33
simsdeluxe.se
Nån den 2016-03-26 15:17:10
detta är väldigt förvirrande