PGC Generation 6 - Del 13 [Special]
Denna del av Sparks kommer berättas ur ett annat perspektiv än jag vanligtvis gör det. Jag tror att ni kommer uppskatta det. Den kommer också bli mycket längre än tidigare och det är viktigt att ni har lite koll på relationerna sedan innan. Nästa del kommer eventuellt att berättas ur samma perspektiv, det har jag inte riktigt bestämt ännu.
--
--
Bzz. Bzz. Bzzz. Bzz.
Vibrationerna från min mobiltelefon hördes säkert till andra sidan stan. Jag fattar inte hur min mamma alltid lyckades ringa när jag var ute och motionerade hästarna. Varenda dag. Det var ju inte heller som att jag hade en speciell tid när jag brukade vara ute. Hon lyckades ändå. Min älskade mamma.
Jag svarade i telefon och gick iväg från hästarna, som lekte högljutt. Pratade några ord med mamma. Hon hade försökt få tag på Ruby utan framgång. Jag förklarade för henne att hon antagligen tog en tupplur.
Vi pratade i säkert en kvart. Hon berättade att India börjat fundera på pension. Det var på tiden, tänkte jag för mig själv. Hon hade varit på Nathaniels begravning några dagar tidigare. Min äldste morbror som nyligen gått bort. Det är verkligen ledsamt när människor som varit en del av ens uppväxt helt plötsligt inte finns mer.
Lagom till jag la på telefonen och gick för att kolla var hästarna tagit vägen så såg jag honom. Han kom gåendes längs med huset, han såg lite vilsen ut. Jag hade aldrig sett honom förut och jag kände trots allt de flesta i byn. Jag funderade på om han kanske var från stan.
- Ursäkta, kan jag hjälpa dig? ropade jag samtidigt som jag började gå mot honom.
- Ja, jag ber verkligen tusen gånger om ursäkt, började han. Han, som var den vackraste människa jag någonsin hade sätt. Jag kände inte igenom mig själv eller reaktionerna jag fick när jag såg honom. Min mage vände sig ut och in, på ett mycket märkligt men behagligt sätt och jag fick lite svårt att tänka. Jag såg att hans mun rörde sig men jag hörde inte vad han sa. Jag nickade lite för att låtsas som motsatsen.
.. så jag måste ha svängt fel någonstans och nu vet jag inte hur jag hittar tillbaka, avslutade han.
Vi började prata. Det var ganska kyligt ute men inombords kändes det som att det var högsommar. Jag hade hört talas om kärlek vid första ögonkastet men tänkte att det bara var något man såg på film. Jag förklarade för honom hur han skulle ta sig tillbaka till centrum.
Det blev för en stund tyst. Som att ingen av oss visste hur vi skulle föra samtalet vidare men att ingen ville att det skulle ta slut.
- Jag heter Farrow föresten, sa jag, mest för att bryta isen.
- Vilket vackert namn, svarade han. Jag heter Everett.
- Vilket vackert namn, svarade han. Jag heter Everett.
Everett. Jag lät namnet sjunka in. Everett. Jag försökte minnas om jag någonsin träffat någon som hette Everett förut. Men jag kunde inte komma på någon. Inte ens någon i min släkt hette Everett, och vi är många.
- Får jag bjuda dig på lunch, Farrow frågade han.
Helt plötsligt satt jag i hans bil. Jag guidade honom genom samhället, berättade vilka som bodde var. Han fyllde i med finurliga kommentarer och ibland möttes våra blickar, men bara för någon millisekund innan någon av oss väjde blicken.
Vi åkte till bistron nere i centrum. Åt lunch. Pratade. Skrattade. Det fanns ingen tidsuppfattning. Helt plötsligt hade lunchen blivit en middag. Jag ville att tiden skulle stanna. Ville stanna inne i bistron med honom. Everett. Ville inte tillbaka hem till min familj. Tids nog var vi tvugna att bryta upp. Han berättade att han hade en son som han var tvungen att hämta från förskolan. Vanligtvis hade jag nog ryggat tillbaka när jag fått veta att han hade barn men det var som att det inte spelade någon roll. Jag var redan fast.
När sa hejdå utanför bistron så gav han mig en lång kram. Trots att vi för bara några timmar sedan var främlingar för varandra så kändes det som att jag hade känt honom hela mitt liv. Som att det var det naturligaste i världen att krama om honom.
Jag hann inte mer än komma hem förrän jag skickade iväg ett sms till honom och tackade för dagen. Först då slog det mig. Nathan. Jag hade inte tänkt på honom en sekund på hela dagen. Dagen som jag hade tillbringat med en annan man. Var jag otrogen nu? Vi hade bara pratat. Men mina känslor var nog otrogna. Jag skämdes lite. Tänkte att det går säkert över när jag får träffa Nathan igen.
Nästa morgon var han min första tanke. Everett. Jag längtade. Ville träffa honom igen. På något sätt så tror jag att jag också ville bekräfta mina känslor. Om det var som jag trodde eller om det bara var ett påhitt från min uttråkade hjärna. Jag ringde honom, han var i närheten med sin son och lovade att komma över en kort stund.
- Hej Farrow, det här är min son Troy, sa han när jag mötte upp honom utanför huset. Det var vår i luften och snön droppade från taket. Hans son var inte mycket äldre än min systerson. Jag funderade på var hans mamma fanns. Om hon ingick i deras familj. Med ens blev jag svartsjuk på en kvinna jag inte visste någonting om. Jag bestämde mig för att jag inte skulle lägga mig i deras familj. Vi pratade om gårdagen och lovade att vi skulle höras av. Everett berättade att han hade fått ett jobb, han var så exalterad.
Tiden gick och jag jobbade mycket med hästarna. Snön försvann mer och mer och jag hade mycket att stå i inför försäljningen av Tellus. Det var med mycket vemod i hjärtat som jag red Tellus för sista gången. Nu skulle någon annan få träna och tävla honom. Det var dags för mig att träna upp en ny häst. Det slog mig när jag red honom att all snö var borta. Sist jag hade träffat Everett hade det droppat från taken.
Jag fick ett riktigt bra pris på ett lovande sto och slog till. Capri kunde bli mitt nästa objekt, jag tänkte att det skulle hjälpa mig att tänka på annat. Samtidigt så visste jag att jag lurade mig själv för under hela senvintern och våren hade jag tränat och jobbat järnet med Tellus och han var hela tiden i mitt medvetande. Han. Everett. Jag hade så dåligt samvete för att jag hela tiden tänkte på fel man. Jag var förlovad.
Samma kväll visste jag att Nathan skulle komma hem från en lång resa med jobbet. Jag ringde honom så fort jag kom hem och han dök fort upp. Jag blev gladare än jag trott av att se honom igen och jag insåg att jag hade saknat honom. Jag kysste honom och han kysste mig. Jag visste att den här mannen älskade mig mest av allt på jorden. Samtidigt hade jag gått och tänkte på en annan. Jag skämdes verkligen. Tänkte att jag skulle gottgöra Nathan. Vi spenderade natten ihop.
När solen sken in genom sovrumsfönstret morgon därpå visste jag vad jag behövde göra. Jag hörde Nathan i duschen men struntade i honom. Jag slängde på mig mina kläder och gjorde en skål med flingor. Jag tänkte att nu får det bära eller brista. Jag hade bestämt mig. Det var inte Nathan. Det var Everett. Jag kunde inte hålla mig borta.
När jag anlände till hans hus hade det börjat regna men det gjorde ingenting. Jag kände mig lycklig. Lyckligare än jag känt mig under så himla många år. Jag tänkte snabbt på vad som skulle hända om mina känslor inte var besvarade men viftade bort tanken lika fort igen. Det fick bära eller brista, det var bara så.
Tiden från att jag klickade på ringklockan till att jag hörde hans röst kändes som en smärre evighet. Det gick säkert bara några sekunder men de var de längsta sekundrarna i mitt liv.
- Kom in! hörde jag honom ropa inifrån huset.
Jag vred om dörrhandtaget och gick in. Där stod han. Jag hade inte sett honom på månader och hade tänkt att jag hade förskönat min bild av honom. Det hade jag inte. Han var ännu vackrare i verkligheten. Jag gick fram mot honom och han öppnade sin mun och sa "Hej Fa..". Längre kom han inte innan jag slängde mig på honom och gav honom en kyss. Det var här och nu det skulle avgöras.
Min kyss besvarades! Han drog mig intill sig, kysste mig ännu mer intensivt. Min puls ökade. Vad som hände sen får ni föreställa er själva.
Jag låg på golvet med en filt över mig och tittade in i Everetts ögon. Han tittade på mig, han såg både lycklig och bekymrad ut.
- Du är verkligen galen, sa han och log ett snett leende.
- Ibland måste man vara galen för att få det man vill, svarade jag.
- Jag visste redan första gången jag såg dig att det var dig jag ville ha, sa han sen.
- Ja, jag vet, jag kände samma sak, svarade jag och tänkte att detta var för bra för att vara sant.
Det var det också för i samma sekund som vi började klä på oss våra kläder igen så såg jag den. Min förlovningsring.
Jag drog ner Everett på golvet igen, satte mig nära och tittade in i hans ögon. Sedan sa jag:
- Jag älskar dig, Everett. Det kan låta konstigt men jag vet det. Jag vet att det är du och jag och Troy. Men jag måste avsluta en sak innan vi kan gå vidare med det här.
Jag kysste honom och åkte sen hem igen.
När jag sprang upp för gången mot huset så hörde jag en röst:
- Var tog du vägen imorse?
Det var Nathan. Han var kvar. Såklart han var kvar. Han var världens snällaste människa, det är klart att han skulle vänta på mig. Jag insåg att jag lika gärna kunde ta det direkt.
Jag berättade för honom att jag hade träffat en annan man. Att jag älskade honom och att jag ville leva med honom. Jag försökte förklara på ett bra sätt att jag nog aldrig hade varit riktigt kär i Nathan för de känslor jag kände för Everett hade jag aldrig upplevt förut. Nathan lyssnade tålmodigt. Han sa inte ett ord och jag kunde inte läsa av honom.
När jag var klar började han prata om att vi kunde laga vårt förhållande.
- Det är säkert bara en fas, jag har ju varit bortrest så mycket, sa han.
- Det är ingen fas Nathan, det är nog inte meningen att vi ska vara tillsammans, försökte jag förklara men det kändes som att han vägrade förstå.
När han väl började förstå så blev han arg. Eller jag tror att han nog mest blev besviken. Jag lät honom skrika ut sina känslor , tänkte att han var värd att få göra det. Jag hade verkligen behandlat honom illa. Jag insåg ju det nu. Jag hade aldrig varit kär i honom på riktigt, kanske mer i tanken på att vara kär.
- Det var faktiskt du som friade till mig, skrek han på mig.
Sedan la han ringen på marken och gick sin väg och sedan dess har jag inte sett honom.
Dagarna gick, de blev veckor. Jag hörde inte av Nathan och jag förstod honom. Samtidigt ville jag inte påbörja något med Everett direkt efter. Eller jo, jag ville inget hellre än att påbörja mitt liv med Everett, det kändes som att varje minut som gick till spillo var en stor förlust men jag tyckte att det kändes respektlöst att hoppa från en förlovning till ett nytt förhållande direkt. Därför var jag hemma mycket. Lyssnade när min svåger spelade musik på pianot. Hängde med min systerson Charlie och hängde med min gravida syster.
Jag och Everett hade sms-kontakt dagligen. Han skickade bilder på sig och Troy. Berättade vad de gjorde om dagarna. Jag längtade efter dem. Båda två. Ville att dem skulle vara hos mig. Det gjorde ont i hela kroppen att vara ifrån dem men jag hade bestämt mig för att vänta tills min syster fött, vilket kunde hända vilken dag som helst.
Vilket det också gjorde. En eftermiddag hörde jag Ruby ropa från nedervåningen. Hon hade värkar. Riktigt ordentligt. Jag sprang när från övervåningen där jag hade lekt med Charlie och såg Ruby. Jag såg hur hon led. Hon var förtvivlad.
- Vi hinner aldrig till sjukhuset! skrek hon
Adan, min svåger, var inte hemma. Jag ringde honom och skrek åt honom i luren att ta sig hem illa kvickt. Jag försökte hjälpa Ruby så gott jag kunde men helt plötsligt, som från ingenstans började jag må riktigt illa.
Jag fick gång på gång försöka hindra mina kväljningar och till slut gick det inte. Lagom till att jag hörde hur Adan kom in genom bakdörren sprang jag till toaletten. Jag hann precis luta mig över toalettstolen innan jag började kaskadspy.
Jag kunde höra från badrummet hur min syster födde sitt barn på vårt vardagsrumsgolv. På rekordfart föddes hon, min systerdotter Agnes, en virtuos tjej som älskar naturen.
Samtidigt som jag hörde min nyfödda systerdotter ta sina första andetag bara några meter i från mig så var det något helt annat som upptog min tankeverksamhet. Jag visste att jag inte hade ätit något dåligt och jag visste att det fanns graviditetstest i badrummet eftersom min syster och hennes man försökt få ett barn ett tag, så jag tog ett men tänkte aldrig att det skulle vara positivt. Det var det..
.. och jag hade ingen aning om vem pappan var.
Kommentarer
Mikka den 2016-03-18 18:42:55
Så spännande! Minns när jag själv spelade och berättade om en sim som inte heller visste vem pappan var :) Gillar lite den typen av drama faktiskt, haha. Ska bli intressant att fortsätta följa med och faktiskt se vem som är pappan!
Sen håller jag med dig, du får skriva hur du vill. Tycker detta skrivsätt var väldigt bra skrivet dessutom! Fångade mig på en gång :)
Svar:
tusen tack för din fina kommentar! <3
simsdeluxe.se
Anonym den 2016-03-18 19:30:39
Så mycket roligare att läsa ur detta perspektiv! Tycker absolut att du ska fortsätta!
Förresten älskar jag din blogg, fortsätt med det du gör! :D
Svar:
det tar så extremt mycket mer tid och förberedelse så därför blir det bara då och då. Gör mig jätteglad att du gillade det. <3
simsdeluxe.se
Klara den 2016-03-18 19:45:23
Så roligt att läsa från detta perspektiv❤️
Svar:
vad kul att du gillade det! <3
simsdeluxe.se
Louise den 2016-03-18 20:19:15
Åh! Jag älskar detta perspektivet. Man lär känna simmarna mer, och jag tror för dig Sara att du tycker detta är roligare, Märks på ditt sätt att skriva. :)
Svar:
Vad kul att du gillade det! :)
simsdeluxe.se
Jehn den 2016-03-18 20:22:41
Så himla bra skrivet, fastnade direkt, och ville inte att det skulle ta slut!! Så himla bra jobbat Sara, stor tumme upp!!
Ska bli spännande att läsa vidare hur detta kommer gå :)
Svar:
vad kul att du gillade det, det gör mig superglad! <3
simsdeluxe.se
Matilda den 2016-03-18 20:30:55
Du skriver verkligen jätte bra! Du gör det intressant att läsa! Jag älskar delarna när du skriver ur någons perspektiv.☺
Svar:
Vad kul! Tusen tack! <3
simsdeluxe.se
Tilde den 2016-03-18 20:54:07
Älskar att du skriver ur det här perspektivet! Så spännande, fortsätt, för du skriver verkligen jättebra! :D
Svar:
tusen tack! Kommer kanske göra sådana här inlägg ibland men det kommer inte att bli standard då det är för mycket jobb. :)
simsdeluxe.se
Karin den 2016-03-18 21:07:59
Wow, det här är superbra! Satt och rös hela tiden ^^
Svar:
vad kul att du gillade det! <3
simsdeluxe.se
Sofie den 2016-03-18 22:43:35
Jag gillade verkligen det här perspektivet! Och gud vad spännande - Uppdatera!!
Svar:
Vad kul att du gillade! Ska in och spela mera nu så det kommer en uppdatering inom kort!
simsdeluxe.se
:3 den 2016-03-19 08:37:49
Det var jätte spännande! Snälla gör nästa avsnitt i samma perspektiv? :D
Svar:
Vad kul att du gillade det! :)
simsdeluxe.se
Allisy den 2016-03-20 13:42:04
Jätte bra :D
Anne den 2016-03-21 14:02:20
Åååååh vad bra!
Svar:
tusen tack! <3
simsdeluxe.se
Anne den 2016-03-21 14:02:21
Åååååh vad bra!
Svar:
taaaack! <3
simsdeluxe.se
Sofie den 2016-03-21 19:01:40
Åhhhh vad bra och proffsigt gjort!! Förstår att det tar längre tid än vanliga sättet du skriver på, men jag hoppas att du kommer skriva såhär snart igen. I love it!!
Svar:
tusen tack! lutar åt att nästa del blir en fortsättning på den här storyn, jobbar på att få ihop bra bilder just nu. Håll ut!
simsdeluxe.se
Anonym den 2016-03-21 22:02:16
Gillade verkligen detta perspektivet, förstår om de blir jobbigt att göra det varje gång man skriver (det verkar vara väldigt tidskrävande) men skulle vara kul om du kunde fortsätta ha de någon gång ibland iaf.
Btw, wcif jeansen och skorna på sista bilden? Du kanske har sagt förut men försökte kolla igenom din blogg lite men hittade inte :(
nån den 2016-03-18 18:04:49
snälla gör inte ur detta persektivet hatar det