PGC Generation 2 - Del 20
Jag hörde redan i trappen upp att det var Freya som kom och jag visste innan hon ställt sig i dörröppningen vad hon skulle fråga. Ändå låtsades jag som ingenting.
"Varför är du inte med på festen där nere? Riley har blåst ut ljusen nu, du missar allting" sa hon till mig.
"Jag mår så himla konstigt sa jag, jag vet inte vad det är. Hela kroppen känns konstig och så mår jag illa av och till. Ont i brösten har jag också."
Emily" sa hon bara tillbaka och tittade bestört på mig. Jag förstod inte riktigt varför eller vad som höll på att hända. Sedan gick hon till byrån och började rota efter något i hennes låda. Efter en stunds krafsande hittade hon det och höll fram det till mig. "Du måste testa dig" sa hon samtidigt som hon sträckte fram det. Jag tittade ner och såg att det var ett graviditetstest. Jag funderade på varför hon förvarade sånt i sin byrålåda men tänkte att Freya hade så mycket vänner så det skulle inte vara så konstigt om hon förvarade det åt någon annan.
"Är du helt sjuk eller?!" sa jag sen. "Varför skulle jag vara gravid!?" fortsatte jag nästan lite kränkt.
Hon bara tittade på mig med den där blicken som jag vet betyder att hon känner mig bättre än jag känner mig själv.
Väntan på att testet skulle ge resultat var fruktansvärd. Det kändes som de längsta minutrarna i mitt liv och även om jag visste att Freya stöttade mig oavsett vad så kände jag hur hennes blick brände in i min rygg.
"Jag kan inte fatta att vi gör det här" sa hon lite tyst.
"Tyst. Var bara tyst" fräste jag tillbaka.
Varje minut kändes som en timme och jag vet inte ens om jag ens släppte blicken från testet för att blinka.
"Shit!" utbrast jag helt utan att tänka mig för. "Shit shit shit shit shit" fortsatte jag sen.
"Emily, du vet att jag älskar dig och alltid stöttar dig men seriöst. Mamma kommer att döda dig!" sa Freya helt utan någon skämtsam ton på det hela.
"Mm, jag vet. Åh herregud. Vad ska jag göra? Vad ska jag göra, Freya?" sa jag.
"Till och börja med ska du borsta tänderna och så går vi och lägger oss. Sedan imorgon ringer du Noah, som jag antar är pappan, så att ni kan ses och diskutera det här." svarade Freya.
Det slog mig vilken tur jag hade som hade Freya. Världens bästa syrra. Så lugn, trygg och sansad. Motsatsen till mig.
"Okej, i'm out of here" sa Freya bara och försvann ut från badrummet.
Jag undanhöll det hela i några dagar men till slut kände jag att jag var tvungen att berätta för Noah så jag mötte upp honom i en av parkerna i stan. Vi bestämde oss för att ta en lekpark som inte så ofta besöktes så att vi kunde få prata så ostört som möjligt.
"Vad kul att se dig, jag har inte sett dig på några dagar" sa han och gav mig en kram innan vi satte oss på varsin gunga.
"Mm, jag har haft en del att göra.." svarade jag tyst. Jag hade fortfarande ingen aning om hur jag skulle lägga fram det hela.
"Noah.. det är en sak.." började jag. "Du vet det där som hände förra månaden.."
"Ja...?" svarade Noah frågande.
"Mm, alltså.. det.. jag.. vi.." stapplade jag fram orden.
"Vad är.." började Noah, lite irriterad.
"Jag är gravid!" sa jag sen lite för fort och lite för snabbt och jag hoppades att han hunnit uppfatta vad jag precis hasplat ur mig för jag ville inte säga det igen.
"Gravid? Du? Va!?" svarade Noah förvirrat.
"Mm, och du är pappan för jag har inte varit med någon annan" sa jag sen.
När jag, efter att ha hämtat tankarna där på gungan, kom hem den kvällen satt mamma själv i soffan och tittade på TV. Jag satte mig bredvid henne och tänkte att det är nu eller aldrig.
"Mamma..." började jag lite smått för att jag skulle få känna av vilket humör hon var på.
"Ja?" svarade hon samtidigt som hon inte släppte blicken från tv'n.
"Det är något jag måste prata med dig om.." fortsatte jag sen.
Nu stängde hon av TV'n och vände sig emot mig.
Jag spände blicken mot den nu avstängda tv'n och så sa jag det bara.
"Jag är gravid, mamma".
Det blev sen helt tyst i rummet. Mamma fortsatte att titta på mig och jag fortsatte att titta på den avstängda tv'n i väntan på att hon skulle säga något.
Jag hade inte ens tänkt på att det fanns alternativ så jag blev lite paff när hon sa så. Jag hade dessutom förväntat mig en ordentlig utskällning.
"Jag har inte tänkt på det" svarade jag. "Men jag tror att jag vill behålla det" sa jag efter en stunds tystnad. Jag blev lite förvånad själv över mitt svar faktiskt, men när jag sa det så kändes det helt rätt.
"Okej, då får vi ta det därifrån. Vem är pappan?" sa mamma och ännu en gång blev jag förvånad över hur lugn hon var.
"Vår granne, Noah.." sa jag.
"Har du berättat för honom?" frågade hon.
"Ja, jag gjorde det förut idag men han bara gick. Han sa att han inte ville ha barn och gick.."
"Okej.." sa jag bara.
"Mamma, jag trodde du skulle bli arg" erkände jag sen.
"Emily, vad hade det hjälpt? Jag tycker du är modig som berättar för mig. Det som hänt har hänt och vi får ta det från där vi är nu helt enkelt."
Vilken fin mamma jag har egentligen tänkte jag.
"Mamma, vill du känna på magen?" frågade jag sen och log.
När jag var färdig inne på sjukhuset så tog jag fram min mobil och skrev "Du verkar inte särskilt intresserad men vill iallafall berätta för dig att du ska bli pappa till en pojke." och skickade till Noah.
Bara någon minut efter plingade det till i min ficka. Sms. Från Noah.
"Kan vi ses på lekplatsen?" skrev han. Jag svarade ja och började gå mot vår bestämda mötesplats.
Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när jag väl mötte upp Noah på lekplatsen. Skulle han säga upp kontakten nu? Jag hade ingen aning.
"Hej Emily!" sa han glatt när han fick se mig.
"Hej." svarade jag kort.
"Hur.. hur mår du?" frågade han och tittade lite förläget ned mot min mage och sen mot marken.
"Jo, jag mår bra.." svarade jag och började fundera på vad han egentligen ville.
"Jag har gjort slut med Alexandra!" sa han sen. Han sa det så fort att jag knappt hann uppfatta vad han hade sagt och därför tog det ett tag innan jag hann svara.
"Jaha.. okej?" sa jag sen.
"Ja, jag är ledsen för hur jag reagerade när du.. när du berättade." sa han och såg uppriktigt ledsen ut. "Jag blev chockad och visste inte hur jag skulle reagera. Självklart tänker jag ta mitt ansvar!" sa han sen.
Vi satte oss sedan på en bänk och jag berättade för honom om allt jag visste och så vidare. Vi bestämde att inte skulle bli ihop bara för att vi skulle ha ett barn ihop. För även om vi tycker om varandra så kändes det som fel anledning. Skulle vi bli tillsammans längre fram så var det en sak men nu skulle vi endast bli föräldrar ihop.
Kommentarer
Elin den 2015-06-07 01:11:51
WCIF - gravidkläder till tonåringar? :)
mig ;) den 2014-09-05 20:39:40
WCIF badkaret? :)